Das Krönika dag 31
Idag är det den 14 juli, Frankrikes nationaldag. Men idag blir det ingen marseljäs. Det är också svenska kronprinsessan Victorias födelsedag, men Du gamla du fria kommer bara att sjungas på Solliden idag. Och vi tyskar, ja vi kommer att bli tvungna att låna ut vår olympiska stadion. Det blir engelsmännen och spanjorerna som får dela på planhyran idag. Jag vet en tidigare tysk ledare som hade vänt sig i graven, om han hade haft någon.
Och det är dags att stänga boken för EM-tipset. Det är dags för mig, Rudi Niewa, att tacka för mig. Det har varit en ära att få gästspela i EM-tipset och faktiskt en av höjdpunkterna i min karriär som bloggare och podcastare. Jag är tillbaka i min källare i Gelsenkirchen och har lite spännande gäster på gång. Jag ska få mig en pratstund med Claus Klopp som är kusin till Jürgen Klopp, kit führer i Dortmund. Det ska bli kul att få höra lite historier inifrån tvättstugan på Signal Iduna Park. Kanske kommer vi in på ämnet svågerpolitik också. Hur har han annars fått det prestigefulla jobbet?
Och EM-tipset lever som sig bör ända in på målsnöret. Man sitter inte säkert med fem poängs ledning och det finns fortfarande chans för rejäla klättringar. Men tipset består av 102 deltagare och alla har haft sina personliga motgångar och framgångar och som en avslutning vill jag hylla de tippare som kanske är lite längre ner i tabellen, men som har haft sina stunder av briljans när de satt där och fyllde i sitt tips. Så med reservation för att vissa av grenarna inte är avgjorda kommer här en genomgång och lite saftig statistik.
Åttondelsfinaler (max 80 poäng)
Scrollmannen, Joachim Schönström, Pinnen och Laurs-Göran Sjöholm-Skjellerup - alla 66 poäng
Kvartsfinal (max 60 poäng)
Maria Trönell och Felix Johansson - 48 poäng
Ulf Konradsson - 44 poäng
Malte Friberg och Therese Sjöberg - 40 poäng
Semifinal (max 36 poäng)
Lee Burgess, Simon Eriksson och Linus Malmgren - 36 poäng
Final (max 30 poäng)
Simon Eriksson, Eddie Ljungwe, Arvid Södervall (jr), Stefan Friman och Linus Malmgren
Målskyttar (max 42 poäng)
Ida & L-G Carlstrand (har Bellingham och Kane kvar) och Isak Schönström (har Kane och Morata kvar) - 30 poäng
Busliga (max 108 poäng)
Ulf Konradsson - 90 poäng
Johan Wikström - 87 poäng
Lena Sjöholm - 87 poäng
Theo Schönström - 87 poäng (har England kvar)
Gjorda mål (max 62 poäng)
Inger Nilsson - 58 poäng (har kvar Spanien)
Felix Johansson - 54 poäng
Jonas Andersson - 52 poäng (har kvar Spanien)
Max Sjöholm (jr) - 52 poäng (har kvar Spanien)
Minst gjorda mål (minimum -10 poäng)
Ulf Konradsson -12
Robert Thylander, Sandra Siewert och Tinus - 14 poäng
Mest insläppta mål (max 46 poäng)
A-K and the Rehhagelz, Pontus Kroon, Jonas Andersson och Pinnen - 42 poäng
Minst insläppta mål (minimum -6 poäng)
Ett helt koppel på -16 poäng
Specialfrågor (max 38 poäng)
Saga & Niclas Kronroth - 32 poäng
Oscar Löfgren Ferraz, Victor Löfgren Ferraz och James Undén - 30 poäng
Och om ni undrar vem Adam Ingvar och ännu inte listat ut det så står det för AI. Tävlingsledningen ställde frågor till chatgpt och fick tillbaka intressanta svar till en början. Men när de berättade för chatgpt vilka lag som faktiskt ställde upp i EM blev det lite lättare. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att människan slår datorn än så länge, trots att Adam Ingvar ligger på en hedrande 37:e plats.
Auf Wiedersehen
Rudi Niewa.
Das Krönika dag 26
Mitt sista stopp på min lilla reportageresa i södra Sverige gör jag i Malmö en mulen men ändå varm lördagsförmiddag. Jag har stämt träff med ett par EM-tipsdeltagare på en uteservering på St Knuts Torg. Jag vill komma ännu närmare själen i tipset och vad det är som gör att den här typen av aktiviteter alltid poppar upp i samband med stora mästerskap.
Redan de gamla grekerna brukar man säga. Nu höll de kanske inte på med EM- och VM-tips. Däremot hölls det populära Olympiad-tips vart fjärde år. Inga kvinnor var tillåtna att delta och alla deltagarna tippade nakna. Man tippade på olika grenar som löpning, hästkappkörning, längdhopp, diskus och spjut. Och en gren kallad pankration som var en blandning mellan brottning och boxning där alla medel var tillåtna. Det var helt ok att ta livet av motståndaren så länge man inte bets eller tryckte ut deras ögon. Detta är ursprunget till busligan där man fick två poäng om någon bets och fem poäng om någon tryckte ut motståndarens ögon. Det fanns också specialfrågor som till exempel: kommer någon kvinna delta i tipset utklädd till man. Detta var en kuggfråga insmugen av tävlingsledningen. En annan var: kommer någon tävlande dra på sig tävlingsledningens vrede och förvandlas till en cyklop? Denna fråga gav 10 poäng. Tävlingsledningen bestod av halvgudar. De deltog också i tipset och turades om att vinna.
Olympiadtipset blev trots anklaganden om att vara uppgjort långlivad. De hölls under cirka 1200 år. På 300-talet dog det ut på grund av bristande intresse. Obalansen inom tipset gjorde att folk tappade modet. Motståndet var helt eget övermänskligt. Bokstavligt talat.
Men behovet av tips har överlevt. Romarna tippade på vem av de dödsdömda som skulle överleva längst på korset. Vikingarna tippade på hur många tatariska slavar som skulle tas på resorna i österled. På en av de mindre kända runstenarna hittad i ett igenvuxet snår i början på 1900-talet utanför Köping kan man läsa inskriptionen: Ambjörn reste denna sten till minne av sin bror Loke som bara var två ifrån och vann potten.
På 1500-talet levde den störste mästertipparen av de alla: Nostradamus. Han körde en massa tips med sina kompisar. Bland annat tippade de på vilket land som skulle invaderas först av en germansk despot flera hundra år senare och vilket år en bomb med kraften av miljoner krutdurkar skulle döda hundratusentals människor på ett ögonblick. Kompisarna tröttnade lite grann på tipsen efter hand eftersom reglerna var lite för vaga och Nostradamus insåg själv att det var dumt att tippa på något som händer långt efter han var död. Vem ska rätta tipset?
Och nu för tiden samlas vi kring fotbollen. Den är en puls, en livsnerv som förenar och engagerar människor över generationer och samhällsklasser. När de stora mästerskapen rullar in, väcks en särskild form av kollektiv eufori till liv. Det är då den svenska folkrörelsen kring hemmasnickrade EM-tips träder fram i sin fulla prakt.
EM-tipsvännerna vill helst vara anonyma. Och de är också lite återhållsamma kring sina strategier. För det finns strategier intygar de. Absolut, säger den ena samtidigt som vi får ut tre stora latte till bordet i udda porslinsmuggar. Ska man ta ett lag som man tror ska gå långt i mest insläppta? Spanien kanske spelar sju matcher medan Georgien bara spelar tre. Haha, skrattar den andra. Den har jag testat. Spanien lånar ju inte ut bollen så det blir inga mål bakom. Sen spelar de 0-0 och åker ut på straffar. De har båda skrivit ut sitt gula och vita inlämningsdag och jag ser att de har börjat fylla i med penna. Men de sitter och håller dem för sig själv som om de satt med en pokerhand. De diskuterar seedningspoängen. Drömmen är att få in en riktig outsider, kanske ända till semifinal. Och att tävlingsledningen har gjort någon missbedömning och gett ett halvbra lag riktigt bra seedningspoäng. Hur pålästa är de egentligen i tävlingsledningen? Jag tror det går ganska fort när de sätter ihop det. Men sen fegar man alltid ur på slutet. Och så tar man Tyskland. Ska du ta Tyskland? Eller, eeh, nåt annat. England. Haha, it's coming home? Knappast.
Och oundvikligen glider samtalet in på busligan. Denna heta potatis, detta föremål för en stark hatkärlek. Frustrationen när man sitter med båda lagen i busligan och domaren lägger sig på en orimligt hög nivå och bara jobbar med skarpa tillsägningar. Eller tvärtom, när alla andra har båda lagen och domaren viftar med korten stup i ett eller när det blir bråk efter matchen är slut. Jag funderar på Turkiet, säger den ena tipsvännen. De är hetlevrade, turkarna. Jag hade en turkisk tränare en gång. Han tyckte att alla domare var hjärnskadade och han sa det ganska ofta högt till dem. Han fick rött kort varannan match. Varannan match? Ja, han var avstängd varannan. Fast Turkiet kommer inte gå vidare så jag kanske skiter i det. Tjeckien ser starka ut. Man vet inte riktigt om det är ett tjuv- och rackarspel dem emellan och hur mycket de mörkar för varandra. Men en sak är de helt överens om: om man inte har Lukaku och Ronaldo med i skytteligan är man en riktigt idiot.
St Knuts Torg
Tipset är en tradition som sträcker sig tillbaka till en tid då man använde raka formler i Excel 98. Nu har det moderniserats till ett sofistikerat system av if-satser och online-rapportering, men grundidén är densamma: att samla vänner, familj och kollegor för att gemensamt spekulera kring resultat, målskyttar, överraskningar, och i detta fall även besvikelser.
I centrum för denna folkrörelse står själva engagemanget. Det handlar inte bara om att vinna, även om det alltid finns en viss prestige i att få rätt. Det handlar lika mycket om gemenskapen, om att skapa något tillsammans. För många är det stunderna kring tipset som blir de mest minnesvärda – diskussionerna, skratten och de vänskapliga förolämpningarna.*
Och som en produkt av tidsandan är tipset som sig bör inkluderande. Oavsett om man är en hardcore fotbollsfantast med koll på varenda spelare och statistik, eller en glad amatör som mest följer med för gemenskapens skull, så finns det plats för alla. Alla röster räknas och varje gissning har sitt värde.
Och nu när vi står inför de sista rafflande matcherna i EM-tipset kan man blicka tillbaka och konstatera att det ännu en gång varit en katalysator för gemenskap, en anledning att samlas och en möjlighet att drömma tillsammans, om det så bara handlar om att komma på övre halvan eller kommer före brorsan eller polaren. Och kanske är det just detta som är kärnan i den svenska folkrörelsen kring hemmasnickrade EM-tips: att den, mitt i allt det enkla och vardagliga, skapar utrymme för något större.
*Jo, det handlar visst om att vinna. (Reds anm)
Das Krönika dag 21
Föremål för den sista presentationen av tävlingsledningen är Joachim. Jag lyckas övertala även honom att ta en tripp down memory lane även om han är väldigt motvillig till en början. Det slår mig att de har detta gemensamt alla i tävlingsledningen. De har alla vänt ryggen till sin barndom och sin uppväxt. De håller blicken envist, nästan maniskt, framåt och tittar inte tillbaka. En sanning med modifikation skulle det visa sig i Joachims fall.
Den här gången styr jag kosan mot Bjärred, en liten villaort norr om Malmö. Han är väldigt specifik med var vi ska ses och jag parkerar bilen på en grusparkering ganska nära havet där som han pekat ut. Han står och väntar på mig. Det är en varm och solig dag i maj och han har seglarskor på sig utan strumpor, turkosa cityshorts, en blekgul Ralf Lauren tenniströja. Han tar av sig sina Rayban solglasögon när han hälsar. Angenämt. Ska vi ta en promenix? Det är något glättigt över hela hans uppenbarelse. Men det känns lite för medvetet. Som en blank och glänsande yta. Men tunn, ack så tunn. Och jag får direkt en stark lust att skrapa bort det yttersta skiktet och ta mig in innanför.
Vi börjar vår promenad som går förbi tennisklubben med fyra grusplaner. Här brukade han spela när han var ung. Precis bakom planerna genom en dunge ligger en kiosk och det är redan dags för ett första stopp. Beställ vad du vill säger han och knackar med pekfingret på ett silveretui för kreditkort som han halat upp ur cityshortsen. När han märker min tvekan rekommenderar han en extra stor mjukglass med noisettesås och hasselnötsströssel. Vi tar bägaren i handen och vi går vidare genom ett villaområde med 200+kvm villor. Han berättar om de långa somrarna, strandhäng på dagarna som övergick i grillning över öppen eld i solnedgången. Han brukade ha med sig sin gitarr och dra lite Thomas Ledin-låtar. Folk brukade sjunga med. Skönt gung!
Vi går längs stranden förbi segelklubben. Jag frågar om han seglar och märker hur han drar på svaret. Njaä, jag har lite sjösjuketendenser så det funkar inte så bra. Efter segelklubben är det som att villorna växer. Formerna blir mer oregelbundna och inget hus liknar det andra. Och gigantiska gräsmattor i sluttningen ner mot havet med två-tre robotgräsklippare som hjälps åt för att det någonsin ska bli färdigklippt, eller åtminstone till helgens cocktailparty. Och sen blir det värre! Arkitekternas fantasifulla former med fönster från golv till tak går över till hus som mer liknar små slott. De är bara onödigt stora och ser ut att bara fungera som ett statement, typ kolla så rik jag är. Det är som en katedral på 1100-talet. Sluttningen gör att de tornar upp sig ännu mer mot himlen.
Vem bor i de här kåkarna? Det är entreprenörer säger han. Vanliga hårt arbetande människor som har det där lilla extra drivet som krävs för att lyckas. För att bli något. En av dem säljer ost. Men var bodde du? Återigen drar han på svaret. En bit längre upp kan man säga. Vi går en stund under tystnad. Jag sneglar mot honom. Om någonsin en inre strid i hjärnan hade kunnat synas utåt så är det nu. Vet du vad, säger han plötsligt. Den här jävla hålan bestod av två delar. Den ena var de som var något och den andra var de som vill vara något. Och vi som ville vara något fick kämpa hårt för att det skulle se ut som att vi var något. Man skulle ha Lacoste-tröjor och någon hade kommit över Lacoste-krokodiler som vi sydde på på tenniströjor från Hennes & Mauritz. En i klassen hade en mamma som var flygvärdinna som köpte hem fejk-Rolex från Bangkok. Såna vattentäta som man dyker med. Bara det att de här la av om man råkade lägga ifrån sig den i badrummet när man duschade. Ingen fara, man hade den på sig ändå. Ville man veta vad klockan var fick man komma på andra sätt. Det funkade tills guldfärgen började flagna av. När de som var något körde ärevarv runt parkeringen vid stranden nercabbat körde jag med familjens Ford Taunus med nervevade rutor. Men den var fin, guld metallic. *
Ford Taunus Ghia 1980 "Gold metallic"
När de tog segelbåten över till Danmark eller ankrade upp utanför Falsterbo åkte vi till torpet vid Ringsjön. Där kunde man bada om det inte var algblomning som täckte sjön med en fem millimeter tjock grön sörja, vilket hände varje gång det var tillräckligt varmt för att bada.
Algblomning
Men först var man tvungen att rensa stranden på sten. Jag orkar inte mer! Tyst med dig och fortsätt plocka! Men det kommer nya hela tiden. Varför kan vi inte åka till Thailand som de andra barnen? Och på morgnarna fick man gå upp i ottan för att ro ut och dra upp nätet man lagt ut kvällen innan. Ska vi verkligen vara ute i den här blåsten? Det finns fisk i affären. Tyst med dig och håll upp båten mot vinden.
Och det där med stranden. Och gitarren. Allsången. Det var inte jag. Det var rågblonde trubadur-Mats. En omvänd projektion kan man säga. Det var en lögn nu och det var en lögn då. Jag har insett det. Jag är inte vita sandstränder och kristallklart vatten. Jag är en mörk insjö med dyig botten. Efter man rensat bort stenarna.
När vi går tillbaka lämnar vi strandpromenaden där prislappen på husen sjunker drastiskt. Kanske är han mer sig själv. Han släpper ner axlarna lite och vi kommer in på fotboll. Han skrattar och säger att det var likadant där. Det tog ett tag innan jag insåg att jag på sin höjd var en duglig fotbollsspelare. Min sista tränare gav mig en plats på ytterbacken för att jag var "pålitlig". Han menade nog att jag hade bra träningsnärvaro. Det var precis när man började modernisera ytterbacksrollen och man skulle ta offensiva löpningar och göra överlapp och sånt. Men när jag kom över mittlinjen fick jag näsblod och var tvungen att vända tillbaka. Det hände någon gång att jag fick iväg något skott och då kunde Oscar eller någon annan peta in returen och ta åt sig äran. OK för mig. Sen måste jag fråga honom om EM-tipset och om han har några bra minnen. Han skiner upp. Jag minns Portugal-Nederländerna 2006 i åttondelsfinalen. Det blev 16 gula och fyra röda och jag hade båda i busligan. Så jävla bra tippat! Jag klättrade från 73:e till 37:e plats.
Efter vi skiljs åt och jag sitter i min Westphalia camper van försöker jag smälta vårt samtal. Det är lätt att få intrycket av att Joachim har hittat rätt i livet. Att han är nöjd som det är och att det där andra bara är yta och inte riktig lycka. Men på väg tillbaka till bilen kom vi in på släktforskning genom att han sa: apropå Nederländerna är det många i Sverige som påstår att de är från en vallonsläkt bara för att de har gröna ögon, mörkt hår och saknar örsonnibbar. Helt utan dokumentation!** Det är sånt som uppenbarligen rör sig i hans huvud. Sen drog han igång med en harang om blått blod, patroner och inspektörer och adelsmän i 37 generationer och danska vikingakungar och silverskatter och bonden som söp bort all kosing på 1800-talet och arvegods och anspråk på danska slott. Och det blir tydligt att han trots allt när en dröm. En dröm om att vara något som han inte är.
Till vänster: dansk vikingakund, till höger: okänd.
* Det vill säga brun (reds anm)
**Vallonien ligger i Belgien och det där med örsonsnibbarna är bara ett illasinnat rykte (reds anm)
Das Krönika dag 12
Mark Twain sa en gång att det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Och, ja, vi har ju alla hört politiker vrida och vända på statistik för att backa upp sina svaga argument. Man förstår att det är många som längtar tillbaka till en tid då politikerna inte behövde några argument utan bara körde. Men om jag säger att nederländska pappor verkar vara några riktiga skitstövlar, ljuger jag då? 18,2% av den nederländska startelvan har valt att inte ha sitt efternamn på matchtröjan. En av dem är Virgil van Dijk, eller ska jag säga Virgil?
Virgils historia är som en roman med många lager, och bakom varje hjälte finns det ofta en komplex och ibland kontroversiell berättelse. Ett av dessa lager leder oss till hans far, Ron van Dijk, en man som inte delat samma strålkastarljus som sin son, men vars skugga fortfarande vilar över berättelsen.
Ron van Dijk växte upp i Nederländerna under en tid då landets samhällsstruktur genomgick stora förändringar. Han var en enkel man med stora drömmar, men också en man som bar på sina egna demoner. I unga år träffade han Virgils mor, Hellen Fo Sieeuw, och tillsammans bildade de en familj. Men livet är sällan enkelt, och relationen mellan Ron och Hellen blev så småningom ansträngd.
Virgil, som växte upp i Breda, fick tidigt smaka på livets hårdare sidor. När Ron lämnade familjen stod Virgil inför utmaningar som formade honom lika mycket som hans tid på fotbollsplanen. Att växa upp utan en far närvarande skapade en styrka och en beslutsamhet i honom, en vilja att bevisa sig själv trots allt. Ron var fysiskt frånvarande, men hans frånvaro blev ett spöke som Virgil bar med sig, ett hål i hjärtat som aldrig riktigt läkte.
Ron van Dijk är ingen hjälte i den traditionella bemärkelsen, men han är en del av Virgils berättelse, en del som inte kan ignoreras. För varje triumf på fotbollsplanen finns det en bit av det förflutna, en påminnelse om vad som krävdes för att komma dit och även en påminnelse om att våra hjältars berättelser ofta är fulla av smärta och kamp, att deras väg till storhet inte bara är kantad av framgångar utan också av de mänskliga svagheter som formar oss alla.
En annan är Memphis Depay som är en av fotbollsvärldens mest dynamiska och karismatiska spelare. Men bortom rubrikerna och highlight-reelsen ligger en djupare berättelse om en ung man på jakt efter identitet och försoning med sitt förflutna.
Memphis föddes i Moordrecht, en liten stad där hopp och framtidsutsikter ofta känns avlägsna. Hans far, Dennis Depay, är från Ghana och flyttade till Europa i jakt på ett bättre liv. Trots förhoppningarna blev verkligheten en annan. Dennis lämnade familjen när Memphis bara var fyra år gammal. Uppväxten med en ensamstående mor präglades av ekonomiska svårigheter och känslomässiga ärr.
Memphis har ofta talat om hur han kände sig övergiven av sin far, en känsla som formade mycket av hans ungdom. Han beskriver sin barndom som en tid av ilska och förvirring, där fotbollen blev hans enda tillflykt. Med en boll vid fötterna kunde han för en stund glömma saknaden och istället fokusera på att jaga drömmar.
Det var på fotbollsplanen som Memphis fann sitt utlopp. Hans talang var omisskännlig, och redan vid ung ålder började han dra till sig uppmärksamhet från stora klubbar.
Men trots framgångarna på planen, var det en inre kamp som pågick i Memphis. Hans tatueringar berättar en del av historien – hans kropp är en målarduk av minnen och symboler. Den mest talande är inskriptionen på hans vänstra arm: ”Su sueño, mi vida” (”Din dröm, mitt liv”), en hyllning till hans mormor som var en central figur i hans liv.
Relationen till hans far förblev ansträngd under många år. Dennis försökte återigen få kontakt med sin son när Memphis började bli framgångsrik, men såren från barndomen var fortfarande öppna. För Memphis handlade det inte bara om en frånvarande fader, utan om ett brott mot förtroendet.
Men tiden har en märklig förmåga att läka, eller åtminstone dämpa, även de djupaste såren. I intervjuer har Memphis antytt att han är redo att försöka förstå och kanske förlåta. Han har börjat utforska sina ghananska rötter, något som ger honom en känsla av sammanhang och identitet. Det är en lång och svår resa, men en som han verkar redo att ta sig an.
I slutändan är berättelsen om Memphis Depay inte bara en om en fotbollsstjärna, utan om en människa som strävar efter att hela sina sår och förstå sitt ursprung. Det är en berättelse om att söka efter sin far, både fysiskt och metaforiskt, och att finna styrkan att fortsätta framåt trots allt. Precis som på fotbollsplanen, där han aldrig ger upp, fortsätter Memphis sin resa mot att hitta frid – både med sin far och med sig själv.
Om fotbollskarriären inte blir som han tänkt har Memphis alltid sin musikkarriär att falla tillbaka på. Hans låt 2 Corinthians 5:7 har mer än tre miljoner spelningar på Spotify. Om man översätter nederländskan ser man att det inte bara är gung i musiken, det är substans i texterna:
Jag är från smutsen nu titta på mig.
Wowwww wesh
Jag fick arenan att skrika mitt namn. Och efter matchen ser vi till att vi vinner.
Jag ser ett odjur när jag står inför spegeln. Jag fick min kock och hon lagar middag till mig.
Försök inte nöja dig med mindre va.
Jag måste avsluta det här varvet va.
Efter det tar jag en tupplur va.
Säg till en hatare, puss på min röv wow.
Säg till en hatare att jag har alligatortoalettpapper som jag torkar av mig.
Men Xavi Simons då, säger ni? Han har inte heller sitt efternamn på tröjan. Det är alltså 27,3% av startelvan säger ni. Men där går faktiskt gränsen till en förbannad lögn. Han har Xavi på tröjan eftersom han är döpt efter pappans idol i Barcelona Xavi Hernandez.
Om jag någonsin skulle bli uttagen i något lag överhuvudtaget skulle det stå Rudi efter Rudolf ”Rudi” Schonhoff, forward i Schalke 04 på 70-talet. Han var bara där i en säsong året innan jag föddes och gjorde bara två matcher men när jag växte upp var det många som påpekade att jag var väldigt lik honom så det känns helt naturligt.
Das Krönika dag 10
Detta måste vara det klantigaste EM-tipset någonsin. Vi är bara halvvägs in i gruppspelet och det har redan gjorts sex självmål. Samet Akaydins självmål för Turkiet i gårdagens match var dessutom det mest hårresande klantiga hittills. Det har gått så långt att tävlingsledningen funderar på att ge poäng i skytteligan för de som gör självmål i nästa tips.
Det finns få saker inom fotbollen som fångar spelet i sin kärna lika väl som ett självmål. På en och samma gång är det både skrattretande och hjärtskärande, en ögonblicksbild av sportens oberäknelighet och mänsklighet. I en värld där marginalerna är minimala och ögonblicken avgör livsöden, står självmålet som en påminnelse om hur snabbt allt kan gå fel.
För spelaren som råkar sparka bollen i eget mål är känslan omedelbart förödande. Det är en stund av total förvirring och frustration, en kollaps av allt man tränat för. En sekund av misstag som kommer att leva kvar i minnet, om inte för alltid så åtminstone för en lång tid framöver. Och just det här misstaget är svårt att glömma på ett tag:
https://www.youtube.com/watch?v=bKSSV8BRqpw
Om man söker i historieböckerna hittar man några namn som sticker ut i statistiken. Richard Dunne är till exempel den som gjort flest självmål i Premier League, 10 stycken. Jamie Carragher har gjort sju stycken. Tittar man i de andra toppligorna hittar man Franco Baresi som gjorde åtta självmål i sitt Milan.
Självmål bär på en symbolisk tyngd. Det är inte bara ett misstag; det är ett svek mot det egna laget, en handling som vänder glädje till sorg och jubel till tystnad. Men just i denna tragedi finns också något befriande. Det mänskliga misstaget blir en del av spelet, ett ögonblick som för alltid skrivs in i historien. Där finns en ironisk skönhet i att en sport, så komplex och strategiskt präglad, kan få sitt öde omkullkastat av något så enkelt och oavsiktligt som ett självmål.
Frågan är emellertid om det fanns någon skönhet i det självmål som Olof Mellberg gjorde på inkast för Aston Villa i årets viktigaste match, det vill säga derbyt mot Birmingham. Aston Villa låg under med 1-0 och detta var nådastöten för dem denna dag.
https://youtu.be/3ahl2CswTTQ?si=8SzWdg6vSpC0Hj87
För fansen, är självmål ofta en källa till nervkittlande spänning och obehag. Vi vet att det kan hända när som helst. Det är en påminnelse om att fotboll, trots all sin förutsägbarhet och logik, också är kaosets domän. Och kanske är det just därför vi älskar sporten så mycket. För varje fantastisk frispark och varje mästerligt utförd passning, finns alltid risken för det helt oförutsägbara. En försvarare kan förvandlas till syndabock på en bråkdels sekund, och vi är alla där för att bevittna det. Ett ögonblick, ett felbeslut. Som till exempel detta felbeslut av Kondogbia i Inter:
https://youtu.be/lybIz8Lz8CM?si=DTliEElUUaxthGXl
Självmål är fotbollens egen fallucka, en påminnelse om spelets nyckfullhet. Det får oss att skratta och gråta, att jubla och förbanna. Det är dessa ögonblick som ger sporten dess själ, dess oförutsägbara natur och dess skönhet. För varje spelare som står där, med huvudet i händerna, finns en hel värld av fans som förstår smärtan – och älskar spelet ännu mer för just den orsaken.
https://youtu.be/rnKk3fTncro?si=hKq5Z4crPIKC5q7W
Das Krönika dag 9
Näst på tur är Fredrik. När jag pratade med honom inför intervjun tvekade han lite när jag föreslog en nostalgitripp till hans barndoms hemort. Det får bli Sandby då. Det finns väl någon pizzeria vi kan hänga på. Det Sandby som han nämnde är Södra Sandby, en liten by utanför Malmö i Skåne i allra sydligaste Sverige. Och ett par dagar efter min tripp till Göteborg rullade jag in i byn med min camper van till allmänt intresse bland byborna. Det är uppenbarligen inte varje dag det dyker upp en Westphalia med tyska plåtar. De två vanligaste fordonen här är mopeder och epa-traktorer. Detta är en väldigt märklig svensk företeelse. Det är en ombyggd personbil som man bara kan köra i 30 km/h. Helt obegripligt.
Efter en snabb inspektion av pizzerian kom vi till den klassiskt svenska konsensus att ta en promenad i byn istället. Det blev en vindlande vandring med stora humörsvängningar. Minspelet gav mig intrycket av att det finns mycket undertryckta känslor hos Fredrik. Minnen som stoppats undan obearbetade, ansikten och röster från förr som arkiverats och komprimerats i hans medvetande för att de ska ta så liten plats som möjligt. Och ändå skaver det. Jag ser det. Och jag får lust att plocka fram dem i det öppna och låta Fredrik ta tag i dem en gång för alla.
Till en början är det en ganska intetsägande promenad i en folktom by. Där har vi affären. Där jobbade jag extra. I frukten. Ibland grönt. Arbetsledaren hette Kjell. Han brukade dra skämt om formerna på frukterna. Ganska lågt. Jag försöker lätta upp stämningen lite: det har inte satt spår på din nivå av humor? Nä. Vi går vidare en stund under tystnad. Det var ganska bra pengar i alla fall, säger han sen. Här är lekan. Här lekte vi röda och vita rosen. Han får förklara reglerna för mig. Hela poängen är att man ska fånga någon i motståndarlaget och tvinga dem berätta var skatten är gömd. Fattar du? Det är tillåtet med tortyr så länge den är ganska mild. Spelar roll om Jan-Olof är några år yngre! Är man med i leken får man skylla sig själv. Och var står det att man inte får använda kina-puffar? Du vet, bara skrämma lite. Eh ja, vi kanske ska gå vidare.
Efter ytterligare en kvart har vi mött en kvinna med barnvagn och en katt innan vi kommer fram till en ängsliknande gröning. Fredrik skiner upp lite. Här startade jag min fotbollskarriär. Jag hade kunnat bli något, Rudi. Innan det kom in en massa andra distraherande saker i mitt liv levde och andades jag fotboll. Det hände något när jag snörde på mig mina Puma Goal Getters.
Jag blev oslagbar. En gång gjorde jag sju mål i en match i derbyt mot Torna Hällestad. De hade kanske inte sin bästa årgång. Men det hade ju inte vi heller direkt. Vi hade Pantern i mål som kunde slå långbollar upp till mig och Salami och Benke i försvaret som ingen vågade ge sig på. Undrar vad som hände med dem efter Råby*. Pantern, säger jag. Det låter som ni hade en duktig målvakt i alla fall. Men det visar sig vara mycket ironi bakom det smeknamnet.
Innan vi når den lokala högstadiseskolan passerar vi genom en liten skogsdunge. Fredrik stannar till och tittar sig omkring med ett finurligt leende. Det var här distraktionerna började. Linda i 7C. Jag frågar om han vill berätta mer. Låt oss bara säga att hon lärde mig ett och annat.
När vi kommer till skolan får jag en känsla av att Fredrik bara vill skynda vidare. Han ökar steglängden och jag får svårt att hänga med. Tills han stannar vid en gungställning som ser ut att ha stått där i all evighet. Eller i alla fall sen 1900-talet. Tanken slår mig att det är som att gå runt med en mätare. Ibland håller den sig lugn och ibland ger den kraftig utslag när vi passerar något som framkallar starka minnen. Det var inte lätt att inte heta Svensson eller Persson i Sandby på den tiden. Om jag hade en fått en krona för varje gång någon kallat mig finnfan. Eller jag ska klämma dig din jävla finne. Men vet du, jag är stolt över mitt namn. Fattar du? Jag kommer från en ärorik släkt. Min farfars farfars farfars farbror var kapten och ledde de finska styrkorna till en heroisk seger i Finska sommarkriget. **. Vårt namn betyder Trana. Och vi lyfter majestätiskt från marken och lämnar er dönickar bakom oss. Gaah, gaah!
Efter utbrottet med de hysteriska fågellätena försvinner sakta det vilda och mörka i hans blick när vi kommer in på fotboll igen när vi passerar idrottsplatsen. Här byggde han vidare på grunden av den fina fotbollskarriär som han sen fortsatte i den klubb som han fortfarande verkar i. Här började också en livslång, vänskaplig antagonism med den lagkamrat som han för alltid skulle stå i skuggan av. Vi kan kalla honom “Tony”. Ingen kommer ihåg de som passar till målen, säger Fredrik bittert. Men faktum är att “Tony” inte hade varit något utan assistans från Fredriks känsliga högerfot. Laget hade ett säreget mittfält på den tiden. Snittlängden var typ 1,75 och då var långe Mats 1,95.
Fredrik berättar om de roligaste minnena från den tiden. Eller de allra roligaste håller han för sig själv. Vi har ju juniorer med i EM-tipset. Däremot berättar han om den gången när Christer skulle ta ett taktiskt gult kort så att han skulle ta en avstängning i en match som han ändå inte kunde vara med i. Christer, som är en genuint snäll person, var lite stressad över detta och blev ännu mer stressad ju längre matchen gick. Till slut hävde han ur sig några väl valda ord till en spelare högt och tydligt så att domaren skulle höra. Vad han sa förtäljer inte historien men han lyckades hitta en öm punkt och fick sitt välförtjänta gula kort.
En annan rolig grej var när Joachim gjorde ett par säsonger som revisor i föreningen. Man kunde ifrågasätta denna utnämning. Fredrik målar upp en komisk bild av hur Joachim öppnar de där pärmarna och bläddrar bland papper med en massa siffror som han inte begriper något av. Ska vi se här, lite konstigt att huvudtränaren bara får en träningsoverall och ett busskort som arvode. Kan det stämma, Bengt? Absolut, bara bläddra vidare. Så här i efterhand förstår man den taktiska utnämningen.
Efter ett tag glider vi in på EM-tipset. Det är samma visa där. Jag harvar på i mitten medan de andra glänser. Men det är ju kul att kunna sprida lite glädje vartannat år. Han verkar inte övertygad. Har du inga glada minnen alls från tipset? Nä, allting går emot mig.
På vägen tillbaka till våra bilar som står parkerade vid pizzerian pratar vi om hans yrkeskarriär. Han konstaterar att han hade kunnat vara på en helt annan plats idag. Det är det där med distraktioner. När IT-bubblan lyfte och steg mot skyarna på 90-talet satt Fredrik kvar i klubbstugan och spelade Chicago med lagkamraterna. När hans gamla kursare nu är ekonomiskt oberoende och sörplar ostron och vaskar champagne på sina yachter i Medelhavet får Fredrik kuska runt som IT-säljare i östra Europa och äta flottig mat och utspädda drinkar på suspekta krogar. Jag har gjort ett nedslag på sociala medier och hittat följande bildbevis:
#vinnarmåltid
När vi är framme vid bilarna ser jag hur axlarna sjunker en aning på Fredrik. Han ser märkbart lättad ut. Är vi klara nu? Jag nickar och han hoppar snabbt in i bilen och rivstartar uppför backen ut ur byn och in mot stan. Själv står jag kvar och reflekterar över hans motsägelsefulla personlighet. Vid en första anblick får man intrycket av att det här är en glaset fullständigt urdrucket-typ. Men jag får ändå känslan av en kille som är rätt så tillfreds. Och jag drar slutsatsen att han trots sin ringa fysiska närvaro är för stor för Södra Sandby.
*Ungdomshem för flickor och pojkar med psykosocial problematik samt kriminalitet och missbruk
**En mindre känd skärmytsling på 1700-talet
Das Krönika dag 3
Vi är igång!
När Tyskland och Skottland möttes på fotbollsplanen denna gång var det mer än bara en match, det var en duell mellan två distinkt olika fotbollskulturer och filosofier. Tyskland, kända för sin kliniska precision, metodiska dominans och taktiska överlägsenhet, ställdes mot ett Skottland som byggt sin identitet på hjärta, kamp, outtröttlig arbetsmoral och obändig kämpaglöd. I slutändan var det den tekniska skickligheten som segrade, men läktarkampen vanns i utklassningsstil av skottarna. Som William Wallace och hans kämpar tog de sig an de numerärt överlägsna tyskarna. Till tonerna av Scotland's on fire invigdes EM-tipset 2024.
Idag har det blivit dags för mig att inleda min presentation av tävlingsledningen EM-tipset. Mest för att de bad mig. Alla människor har ett bekräftelsebehov, alla vill bli sedda. Och killarna i EM-tipset är också människor. Men också för att jag faktiskt är lite fascinerad av denna typ av intuitivt samarbete. En gång vartannat år kommer det ett meddelande från någon av dem. Ska vi köra? OK. OK, bra. Kul. Och sen kör de. Och deras bleka vardag förgylls och börjar skina. I en månad. Men vad är det som driver dem? Är det känslan av makt? Vill de ha uppmärksamhet? Eller vill de helt enkelt få en bekräftelse att det eventuellt finns någon därute som det faktiskt går lite sämre för?
Jag satte mig helt enkelt i min VW Westphalia camper och styrde kosan till Sverige för att träffa killarna.
Westphalia camper
Först ut är Oscar. Jag passade på att träffa honom när han var på besök i sin hemstad Göteborg. En tryckande het majdag träffades vi på ett kafé i det som kallas Slottsskogen. När jag kommenterade det fina vädret sa han: Detta är Göteborg. Det kommer att börja regna när som helst. Efter en trevande start på intervjun öppnade Oscar upp mer och mer. Han har fört ett kringflackande liv. Han har varit i alla städer. Och letat efter något. De sa till honom: Far inte till Stockholm. För du blir aldrig mer densamma. Kanske är det någon sorts rotlöshet som ligger där i botten. Han beskriver en känsla av utanförskap. Kanske är det dialekten som gör att han inte känner sig accepterad. Och en osäkerhet kring sin identitet, något som följt honom hela livet. Är han göteborgare eller stockholmare? Är han portugis eller är han svensk? Är han det ena eller det andra eller både och eller inget alls? Vem ska han hålla på i tipset?
Han berättar om sin barndom och det tuffa livet på Göteborgs bakgator med en far som var en enkel universitetslektor. Om de sena kvällarna i Azalea där det röktes både ett och annat och där det var svårt att undvika att bli kär. Oscar hade kunnat halka riktigt snett om det inte varit för fotbollen. Och om det inte varit för de äldre förebilder han hade när han som junior kom till Lund för att studera. Vi pratar riktig junior. En gammal lagkamrat målar en bild av en fjunig yngling som stapplande tog sina första steg i det blåvita stället. Han var lite som John Guidetti, högst oklart vad han egentligen var bra på. Men han hade en vinnarskalle och ett bra driv. Lagkamraten minns hur det var efter en match när laget förlorat med 5-3. Oscar hade gjort två av målen och var märkbart nöjd. Han viskade: jag förlorar hellre med 5-3 och gör två mål än vinner med 1-0 utan att göra mål. Man får en känsla av att det där uttalandet är ganska talande. Inte en lagspelare direkt. En gång frågade hans mamma honom om han inte skulle gå ut och leka med de andra barnen och han svarade: jag trivs bättre här med mina visual basics-koder. Han kunde slipa på sina macron dagarna i ända utan att bli riktigt nöjd.
Och hans driv för perfektion har tagit honom dit han är idag, som ansvarig för hjärtat i EM-tipset: excel-mallen. Vi andra dödliga hade tyckt att den var fulländad, men ändå hittar Oscar förbättringar i den hela tiden. Och det ironiska är att drivet för perfektion hade kunnat ta honom till en helt annan plats. Han startade ett projekt för några år sen tillsammans med en kollega. De skulle bygga en app om brandsäkerhet med sånt hett innehåll som brandövningsmanagement, tillbudsrapportering och bransäkerhetsrelaterade dokument. De hamnade i en dispyt för kollegan tyckte att de var redo att släppa appen medan Oscar ville fila lite till. Till slut tröttnade kollegan och de bestämde sig för att gå skilda vägar. Kollegan köpte ut Oscar för två backar läsk och släppte appen med det klatschiga namnet Fire safety app. Den har nu flera tusen nerladdningar medan Oscar filar vidare på sitt koncept.
Så kommer denna berättelse om sökande och utanförskap ha ett lyckligt slut? Ja vad är ett lyckligt slut egentligen? Jag ställer frågan till Oscar och ger honom lite tid att fundera. Efter ett tag brister han ut i ett leende: om Fredrik hade haft Albanien på minst gjorda mål och de sen hade skrällt och gått vidare från gruppspelet med 8-7 i målskillnad. Det hade varit ett lyckligt slut. Kanske har han hittat hem till slut. När han pratar om EM-tipset skiner han upp. Trots alla usla resultat* och att hans kollegor i tävlingsleningen fortfarande behandlar honom som junior ibland. En månad vartannat år lever han upp och är riktigt lycklig.
Lagom tills vi pratat färdigt tornar molnen upp sig och jag känner de första regndropparna på min bara arm. Sa ju det, säger Oscar.
*Just nu ligger han på plats 99 (reds. anm.)
Das Krönika dag 1
Det är dags för den traditionsenliga och högtidliga presentationen av EM-tipsets krönikör. Han är vår röst i Tyskland, vår guide bland sauerkraut och sejdlar med skummande öl, vår expert på Currywurst och enligt egen utsago helt opolitisk och 100% fokuserad på EM-tipset. Här är han, direkt från Gelsenkirchen: Rudi Niewa.
Hej kära EM-tipsvänner och stort tack för förtroendet från EM-tipset. Jag är oerhört stolt att under några veckor få vara en del av detta etablissemang som funnits i sisådär 20 år. Vissa hävdar att man har funnit spår som tyder på att det är ännu äldre, men jag låter det vara osagt.
Knappt har ökendammet lagt sig över alla de luxuösa arenor i Qatar som nu står oanvända med ogräs växandes genom betongfogarna, det vill säga sånär som för de som nu byggts om och används som stall för emirens pensionerade racingkameler åtnjutandes livet som avelskameler eller de som används som tältläger för de tusentals illegala immigranter från Filippinerna som fortfarande är kvar och bygger ut infrastrukturen under slavliknande förhållanden, förrän det är dags att dra igång tipscirkusen igen. Den här gången kanske vi kan släppa ner axlarna lite och slippa illasinnade rykten om mutbrott och whitewashing och allt tjat om mänskliga rättigheter. Nu är vi i Tyskland, här kan man odla mustasch, bada naken och helt ogenererat skråla med i refrängen till Life is life om man vill, så länge man inte nämner kriget.
Mitt fulla namn är Herman Erich Rudolf Joseph Niewa men alla kallar mig Rudi. Jag är född och uppvuxen på 70-talet i Gelsenkirchen. Jag har faktiskt svenskt påbrå. Min farfar föddes i Jokkmokk i Lappland på 1910-talet. Han emigrerade till Tyskland på 30-talet eftersom han tyckte att det var en “skön stämning” i landet. Efter kriget flyttade han och familjen till Sydamerika, han behövde ligga lite lågt ett tag efter lite saker som hände under kriget. Det visade sig att han skulle ligga lågt till sin död 1975. Och det var efter det som min far bestämde sig för att flytta tillbaka till Tyskland.
Här har vi min farfar (tvåa från vänster) från sin ungdom i Sverige. Se så glatt de vinkar åt kameran.
Min barndom i Gelsenkirchen präglades av fotboll, fotboll och lite mer fotboll. Stadens lag är Schalke 04 och som supporter lärde jag mig innebörden av orden i med- och motgång tillsammans. Laget åkte hiss upp och ner mellan första och andra divisionen, och jag åkte med. Det var någonstans på denna resa som jag bestämde mig för att göra ett försök att leva på mitt stora intresse. Först jobbade jag på den lokala tidningen och gjorde matchreferat från de lägre ligorna fritt fabulerat från halvtids- och slutresultat. De gav mig ett litet kontor i ett gammalt förråd i källaren. Det var ingen som märkte när jag inredde förrådet med ett skrivbord, ett par stolar och gamla oranga lakan som bakgrund och drog igång Studio Regionalliga West. Jag bjöd in spelare och ledare och lite andra löst laganknutna och intervjuade dem efter helgens matcher i den tyska fjärdeligan till stor glädje och tillfredsställelse för spelarna och de närmast anhöriga. Jag gjorde en deal med lokal-TV och fick en hyfsad sändningstid efter det direktsända kommunfullmäktigemötet varje onsdag kväll.
Det var kul till en början och det var lärorikt, men jag kände efter ett tag att jag började plana ut lite. Jag fick vissa reklamintäkter. Den lokala kvarterskrogen Helmuts bierstube bjöd mig på wienerschnitzel på söndagar om jag nämnde honom i sändning. Det blev lite krystat ibland men jag fick alltid med det. Jag var på väg att lägga ner projektet när en dag en tunn, ganska kort man i 50-årsåldern knackade på den öppna dörren till förrådet. Något stukad och härjad, men jag kände igen honom direkt. Reinhard “Stan” Libuda. 04-hjälte och landslagsspelare på 60-talet. Han frågade om det var jag som är Rudi Niewa. Jag nickade. Han såg sig om ängsligt och sa sen med låg stämma: jag har information om Bundesligaskandalen. Oj, tänkte jag. Det där var 25 år sen och ganska utrett vad jag vet. Knappast något hett nyhetsstoff. Men det var ändå Stan Libuda som stod framför mig. I egen lite, kutryggig person. Han frågade om jag var intresserad av att intervjua honom. Inte på TV, absolut inte på TV. På radio. Utan bilder. Och det var något sorgset över honom, något som gav mig medlidande. Och jag kunde inget annat än att gå med på det.
Vi träffades i studion veckan efter. Jag hade såklart många frågor om den där tiden. Och han berättade stolt hur allt gick bra till en början. Hur han tog sig upp i a-laget i Schalke 04. Om sorgen när han var tvungen att byta till Borussia Dortmund när Schalke trillade ur 1965. Om målet i förlängningen mot Liverpool i cupvinnarcupfinalen 1966 och alla landskamper. Och hur sen allting tog en ände i förskräckelse när han sålde sig för 2300 D-mark 1971 och besudlade den blå Schalke 04-tröjan. Stan hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Skammen. Sveket. Så billig han kände sig. Han spenderade ett par år i exil i Strasbourg i franska ligan. Men det gick inte bra. Han hämtade sig aldrig riktigt. Resten av intervjun var som en nedåtgående spiral med en berättelse om kampen att hitta tillbaka till något sorts värde och heder på bakslänten av fotbollen. Med förnedring i andra klassens game shows och reklam för lokala ölmärken i Dortmund. I Gelsenkirchen var han inte välkommen. Stan avslutade sin berättelse med att tänka sig tillbaka med en nostalgisk blick. Jag minns min stolthet när jag fick bära Schalke 04s färger. Jag minns när vi var kungsblå. Als wir Königsblau waren. Och där och då fick min podd sitt namn, långt innan poddar var poddar utan bara radiointervjuer.
Reinhard Libuda dog mindre än en månad av en stroke hemma hos sin mamma där han bodde sen många år. Han blev 53 år.
Reinhard "Stan" Libuda
Men ja just det. EM-tipset var det ju. Nedräkningen har börjat. Det är ovisst som vanligt och svårt att välja ut en favorit på förhand. Lycka till allihop, var snälla mot varandra och må bästa människa vinna, liten eller stor, ung eller gammal.
Nu kör vi!